klinganhannas

Liger här sängen det ända som lyser är min dator en konstig men inte ovan känsla sprider sig runt i kroppen, det är som ett visst mörker sveper över igen. Lägger locket på och man ska tystas för gott.. Jag fruktar inte för det värsta utan för det själv klara det idiotiska jag hittils kunnat göra, varför inte släppa och glömma. Jag kan inte ordet namnet händelsen ploppar upp i huvet på mig från åh till somliga dar mer än andra det är frustrerande vet inte vad jag ska göra eller ta mig till det är som att min kropp skriker på hjälp. Hur kunde jag vara så urblåst så idiotisk dum och självisk jag borde tänka på vårt bästa på dit liv i framtiden jag vet att jag inte tynger i dit liv för dig är det som om jag aldrig har existerat det har jag kanske inte heller kanske bara en vild fantasi om att du var min, kan det vara så enkelt att jag såg dig en gång åh sen fantiserade jag upp en historia om dig. Nej det stämmer inte jjag kan inte lärt mig mina mistag själv du hjälpte ju mig du förklarade ju det så enkelt för mig. Jo du lever fast inte för mig, mins du mig enns? Antagligen inte en bråkdel kanske men inte mer än så. Det kommer bara bli så frustrerande att se dig ihop med någon jag fruktar att det aldrig kommer vi bli 2 igen nej det kommer det inte fast jag jag måste bekänna en besynerlig sak att jag dessvärre älskar dig. Det är en possitiv sak fast inte när man inte kan göra något åt det...